För över 1 år sedan så dök det upp en katt på min tomt som jag inte tyckte såg helt okej ut. Vid en närmare titt vilket inte var det lättaste eftersom katten stack sin väg så fort jag bara visade mig i fönstret, så såg jag att han var i behov av hjälp. Oftast kom han då det var mörkt ute, men även mitt på dagen.
Nå, lille vän, hur står det till med dig?
Det var nästan omöjligt att få komma nära katten. Jag provade med att sitta o vänta på han med ett öppet fönster så när han väl passerade så kunde jag prata med han o ge han lite kattmat som jag kastade ut genom fönstret. Allt eftersom dagarna o veckorna gick så gick det bättre o bättre. Sen kunde jag avancera med att ge mat genom dörren istället för fönstret.
Han satt ofta o väntade utanför min dörr, hungrig.
Sen kunde t.o.m jag få vara med honom på gräsmattan då han åt. Plötsligt en dag ca 6 månader efter att jag första gången såg han så fick jag ge han mat ganska nära honom, jag sträckte fram ett finger som han nosade på o då svävade jag på rosa moln.
Jag kunde knappt tro det var sant. Efter det gick det ganska snabbt till att jag fick klappa honom på kinden o sen även på ryggen o så vips en dag kunde jag få lyfta upp han i min famn. Då såg jag att han hade skabb o säkert mask också. Min vän Lotta i Norrtälje fixade tillsammans med Cecilia som driver Norrtäljes katthem ett recept till mig så jag kunde köpa ut ett medel som man droppar i nacken på katten o som tar bort all äcklig ohyra.
Tusen tack för det! Efter det så blev han ren o fin o han ökade i vikt. Detta är den bästa bilden jag har på han, här var han som finast.
Jag försökte få in han hos mig men det gick sådär, han kände sig fruktansvärt otrygg så han sprang oftast ut igen innan han hann äta upp.
Men jag gav inte upp. Ibland stängde jag dörren men jag ville inte få en katt i panik så jag visade honom att jag öppnade så fort han ville ut igen. Jag tänkte att jag skulle vänja honom vid mitt hem i lugn o ro. Det hände att han kände sig modig o gick en runda i mitt hem. Jag annonserade efter en eventuell ägare både här o där.Kollade dagligen under hela året på Blocket o andra kattsajter där man kunde annonsera efter förlorade o upphittade katter. Frågade bland grannar. Jag anmälde honom som upphittad hos Polisen som var mycket tillmötesgående o trevliga.
Dom lånade även ut en chip-avläsare som jag fick ta med mig hem o kolla om katten hade chip, vilket han inte hade. Ingen tatuering i örat heller.
Trodde bestämt att vinterns kyla skulle få han att vilja komma in o vara inne hos mig.
Men det gick inte som jag hade tänkt mig.
Min ena katt skällde ut han efter noterna en dag o då ville han inte komma in längre.Han stannade alltid utanför ytterdörren. Men jag fortsatte att försöka locka in han. Han började komma in i hallen igen för att äta, men så en dag kom han skadad, det var blod överallt på han. Så jag åkte för att köpa allehanda ting för att rengöra hans sår, men så dök han inte upp på närmre 3 veckor, jag var orolig att han lagt sig ner för att dö nånstans. Letade efter honom men han var borta. Men så plötsligt dök han upp igen o jag såg att såret var läkt.
Tyvärr så kände jag att vi hade backat lite i vår relation o han kändes skygg igen. Han ville inte komma nära längre. Men, men det var väl bara att börja om igen. Vintern närmade sig o jag visste inte riktigt hur jag skulle ge han skydd.
Provade olika lösningar…
Picasso accepterade dom alla men allt blev bara blött o mögligt. Jag gjorde inget annat än bytte filtar. Men så kom min bror Tobbe…eller var det Eva?…iallafall så kom en av dom på ideén att försöka få in han i mitt garage.Jag provade med att visa honom ”trappan” upp till garagefönstret några gånger. Lade mat i fönstret o försökte locka in han där.
Jag isolerade garaget med frigolit o köpte sängplatser o filtar o kuddar till han så han skulle kunna söka skydd från väder o vind.
Jag såg tydliga spår efter en katt i garaget. Tassavtryck o päls o så försvann maten förstås. För att jag skulle vara säker att det var just Picasso o inte en av mina grannars katter som hoppade in där o åt upp maten så köpte jag mig en kattringklocka som ringde varje gång han hoppade in genom fönstret o då kunde jag gå o kolla o se att det var just han o ingen annan som var inne i garaget.
Han fattade snabbt grejen o till min glädje såg jag att han inte bara åt där utan även sov där inne.
Jag försökte sköta om hans småsår o ge han mat o vitaminer samtidigt som jag försökte få han helt tam.
Att få ordning på hans långa päls var omöjligt. Den tovade ihop sig o sen slets den av mycket plågsamt o jag led med honom.
Jag försökte klippa hans tovor så gott jag kunde så han slapp ha tovorna hängandes som han hade förra sommaren, då såg det ut såhär.
Jag köpte en rakapparat men den funkade inte alls i hans päls. Jag led o kved till alla jag bara kunde komma åt. Halmstads katthem sa att dom står för veterinärskostnaderna om jag kunde ta han till veterinären. Jättesnällt men hur får man honom dit? Kim min systerdotter skulle hjälpa mig att fånga in han…tiden gick o stackars Kim fick inte en enda lucka ledig i sitt fullspäckade schema. Så kom min vän Eva från Norrköping på den geniala ideén att ta tåget o komma hit o hjälpa mig.
Sååå skönt, jag bokade tid hos veterinären där jag också berättade hela historien om katten som min mamma döpt till Picasso. Jag behövde bevis för att katthemmet stod för kostnaderna o sen fick jag låna en bur av veterinären som skulle fungera som en slags fälla. Eva o jag planerade det hela o gick igenom hela scenariot kvällen innan vi skulle fånga in han. Jag var superorolig, för man vet ju inte hur en sådan katt reagerar…tänk om han skulle få panik i buren o börja skrika o kloa sig ut så han skadar sig?? Eller tänk om han lyckas fly? Då är chansen borta för den dagen. Eller tänk om han inte ens skulle komma den morgonen? Ja, jag målade upp alla problem som skulle kunna hända o var mycket orolig.
Morgonen kom o vi väntade.. Så kom han nerför gatan som han brukar…..lilla söta Picasso. Jag började studsa omkring o ropade: Eva han kommer, han kommer!!! Eva fick mig att andas o ta det lugnt. Jag öppnade dörren o så satt han där o väntade.
Jag ställde ner maten på gräsmattan o såg till så han hade ryggen emot mig. Snabbt in o tog fram fällan som vi riggat o så lade jag den snabbt över honom. Eva!!!!! Jag har han, jag har han ropade jag…Eva kom ut o sa ta det lugnt. Javisstja…jag måste ta det lugnt. Sen såg vi att Picasso satt helt stilla o tittade på oss o så suckade han…jag lovar han suckade. Såg du sa Eva…han suckade o tycktes säga: ”Det var väl på tiden”. Han fick inte panik…åh så skönt.
Vi meckade lite o med 4 stadiga händer, nåja måttligt stadiga händer så fick vi han över till transportburen o sen bar det iväg till veterinären.
Vi var 1 timme för tidiga men dom tog emot oss o tog ut han ur buren för att kolla han, jag tappade hakan men Picasso var helt lugn o snäll hela tiden.
Sen for vi hem för att vänta på att han skulle bli kastrerad,chippad o få sina sår tvättade o den toviga pälsen rakad. Kim ville gärna träffa oss under hennes lunch,så vi körde iväg till ett mysigt ställe för att äta. Eva bjöd! Tack!
Kim följde även snabbt med till veterinären, sen for hon åter till sitt jobb. Hos veterinären fick vi höra att han var en ”cool kille”.
Det var han verkligen också. Han sa inte ett pip på hela tiden. Nu var han så söt med sin rakade päls. Vi tog in han hos mig o pusslade lite med mina katter o dörrar hit o dit. Picasso sov mycket men han åt o han gick på lådan som sig bör. Han var snäll o sa inget. Vi fick klappa han hur mycket vi ville.
Eva gick igenom hans kropp o letade efter fästingar o befriade han från det. Hon sov med honom första natten o han låg bredvid henne hur lugnt som helst.
Tanken var lite att han skulle stanna hos mig men jag kände att jag inte kan ha han, dels för mina egna katters skull men också för kostnaderna. Men nu då han var så fin o tam så skulle det väl inte bli svårt att hitta ett hem till han? Falkenbergs katthem o Djurskyddet Norra Halland hjälpte mig snabbt att sätta ut annonser på Facebook. Det tog bara några timmar o så började det ringa.
Om några dagar så skulle första personen komma o titta på han. Hon lät trevlig i telefonen o verkade ha kunskaper om hemlösa katter. Under tiden så fick jag ha han hemma hos mig o lära känna han som en helt vanlig tam katt. Jag älskade hans goa mage som han mer än gärna visade.
Med Kims o Evas hjälp så fixade vi till kontrakten, för sånt måste skrivas så allt blir rätt till katthemmet. Så kom då tjejen som skulle titta på han, hon blev ju kär i Picasso o jag kände hur rätt hon var.
Jag som varit så orolig för att lämna bort han till någon som jag inte kände. Jag hade ringt Kim o frågat:”Hur vet man att man lämnar bort katten till rätt person?” Man vill ju ändå att katten ska hamna rätt då man kämpat i över 1 år för att rädda honom. Hon sa lugnt att det vet man, det känns i magen. Hon hade sååå rätt. Det kändes rätt ända ut i fingerspetsarna. Jag hade bett min mamma att vara med för att hjälpa till o känna efter om tjejen var rätt. Min bror råkade komma förbi o jag bad honom om samma sak, men det hade inte behövts. Dock var det skönt att dom också tyckte att hon var kanon. Hon hade sin trevliga syrra med sig o sitt lilla barn. Hon ville så klart ta med sig Picasso på en gång o hade en transportbur med sig, Hon hade redan köpt hem det som behövdes till Picasso. Efter en massa pappersarbete o utbyte av info om Picasso så skulle dom då åka iväg. Hon fick med sig allt möjligt härifrån också som ändå var hans grejer. Vi packade bilen o kom överens om att min bror o jag skulle komma o hälsa på en dag för att se hur han har det.
Sista bilden innan han for iväg.
När dom kört iväg så kom tårarna…”min” Picasso var nu borta. Aldrig mer skulle jag se han komma lunkandes ner för gatan. Aldrig mer få se han sitta i garagefönstret o tala om att maten var slut där inne. Aldrig mer…
Men tänk så fint han ska få det. Han ska bo i en stor villa på landet.
Han ska aldrig mer behöva frysa på vintern. Han ska aldrig mer plågas av tovig päls. Han har nu ett fint hem där han kan sträcka ut sig på soffan o få en massa gos från snälla människor.
När dom kom hem så fick jag ett meddelande där jag fick se en bild på Picasso i deras hem. Så snällt av henne att skicka det till mig. Hon sa också att namnet Picasso var så fint så det ska han få behålla.
Sen fick jag kontakta alla för att tala om att Picasso nu hade fått ett hem.
Alla blev glada o Falkenbergs katthem berättade att dom visste vem tjejen var o skrev såhär:
Tack till min mamma som varit där o matat Picasso då jag inte kunnat.Tack till Tobbe som gett pengar för kattmat o även skruvat upp hyllor så Picasso kunnat ta sig in o ut ur garaget.Tack till Lotta för ditt stöd o dina råd o tips hela tiden under årets gång.Tack till Cecilia som lånade ut receptet förra året så han blev av med skabb o elände.Tack till Polisen som var tillmötesgående o som lånade ut chip-avläsaren till mig.Tack till Kim som också fanns där via mejl o kunde fixa en del pappersjobb.Tack till Eva som rent praktiskt kom hit o var ett stort stöd plus alla små detaljer som du ordnade upp o även för ditt enorma tålamod med mig.Tack till veterinärerna som lånade ut bur o som fixade till Picasso.Tack till Halmstads katthem Kattfoten som stod där med pengarna till veterinärvård.Tack till Falkenbergs katthem o Djurskyddet Norra Halland som snabbt satte ut annons på Facebook o som var så vänliga.Tack till My som tog Picasso in i sitt hem o som gav han ett för evigt hem.Tack till Marängen o Tissen som förlåtit mig för att jag inte hunnit med dom lika mycket.Och så tack till Picasso som gett mig så mycket.Tack till alla er andra som hållit tummarna o varit ett stöd för mig, Eva, Kerstin o Åsa.
Jassan 